Jag brukade lyssna på kent varje dag när jag var 14. Det är nog bästa sättet att beskriva hur deppig jag var. Idag på bussen mötte jag mig själv för 8 år sen. Ensam + aldrig le = djup och intressant. Hon som lägger väskan på sätet brevid och maxar volymen på sin ipod. Fick ett plötsligt behov att ringa mamma och säga förlåt.

Är seriöst orolig inför framtida egna barn. Tror inte jag grejar 4 år under samma tak som ett pms monster utan att det resulterar i fängelsestraff. Hoppas jag bara får pojkar. Tillsvidare x.